Litet sent i augusti.
Efter sommarens serie av samvaro och samtal i vår kulturförening inställer sig behovet av eftertanke.
Vi har med hjälp av kloka människor med insikter hämtade från olika kunskapsområden reflekterat kring vad det innebär att vara människa: Innebörden av den nya tidsåldern Antropocen, det genetiska arvets och vårt neurofysiologiska tillstånds betydelse, vår hjärnas arbetssätt, vårt symbolspråk, sett i filosofins och religionens spegel, våra egengjorda bilder av oss själva och världen, vår upplevelse av tröst och glädje i musiken m.m. har vi sålunda begrundat. Vi har också studsat till inför Stig Dagermans kompromisslösa humanism, hans övertygelse om att människan, trots ofrihet och en frånvarande Gud, har att iaktta konsekvent solidaritet med den andre och i klart medvetande om att hon skall dö, ändå inte tveka att ”störta in i sin grannes cell och jublande ropa jag är fri”…
Elena Namli påminde om de tre svar på spörsmålet om det västerländska förnuftets kris, som Dostojevskij gestaltar i sin stora berättelse om Bröderna Karamasov: ”Västerländskt” rationelle Ivan hamnar i uppgivenhet och cynism, känslostyrde och självföraktande Misja går i fängelse för ett brott han inte begått; unge, kanske naive, Aljosja är som klosterbroder beredd att i enkel handling finnas till för medmänniskorna och avstår från att slåss med förnuftet.
Är det möjligt välja förhållningssätt?
Se vilka gäster vi haft och klicka på ”arkiv”.
Mycken läsning har ingått i sommarens liv.
Till de avgörande upplevelserna hör mötet med Kjell Espmarks diktsamling Kvällens frihet, ett avklarnat verk av en erfaren diktare.
Kvällens frihet kan man få erfara vid kvällsdags i livet. Milan Kundera, f. 1929, berättar E., har lanserat begreppet ”Vesperal freedom”, något kanske att ta fasta på i den pågående lamentationen över åldrandet som problem – för människan själv och för det ”förnuftiga” samhälle hon som del av ”människans summa” (Sverker Sörlins uttryck för hur vi tillsammans samverkar till elände under Antropocen.) frambringat.
Och vad är då en människa? Espmark förmedlar en nyttig insikt om detta i en tid då vi fokuserar så mycket på ”identitet” som unikt värde:
– Vad ska man med ett ansikte till?
Den som envisas med en identitet
får ta in sina ”jag” med en trål
släpad genom historien.
Det går att skynda förbi sig själv.
Välkommen med dina eftertankar om detta…
Gittan (Birgitta Östlund Weissglas)
Senaste kommentarer