Birger Norman, författare och samhällsdebattör med stor personlig integritet, gick bort 1995. Hans plats i offentligheten har inte intagits av någon med motsvarande klarsyn, ärlighet och direkta medmänskliga tilltal. Det är tomt efter honom.
I sin sena bok med titeln ”Vägen längs sjön”,1988, (som anknyter till ett känt tvåradingspoem av Hjalmar Gullberg, där ett porträtt tecknas av gåtfulle S:t Bernhard av Clairvaux*), möter han oss som kristocentrisk mystiker och bekänner: ”Inkarnationen har skett… Det var här man spikade en man på ett kors….Hammarslagen ekar och ekar..” Allt handlar om ”att äntligen ge nåden rum… Inte veta av annat än Kristus”. En inför Det Heliga i dikten lomhörd och räddhågad litteraturkritik har inte velat eller kunnat medge detta centrala inslag i Normans litterära livsverk, inte vågat se sambandet mellan hans kristna tro och samhällsengagemanget, solidaritetskravet. Norman säger med stor tydlighet: ”Därför att jag tror vågar jag fästa mitt hopp vid mänskliga försök”.
Den sekularisering som utmärker våra västerländska samhällen är ett fundamentalt värde att bekänna sig till – stat och religion skall vara åtskilda. Men den med detta sammanhängande föreställningen att ”religion är privatsak” har lett till att vissa djupt mänskliga uttryck och insikter inte anses viktiga; att bortse från gestaltning av vår andliga längtan och ett avvisande av den religiösa livstolkningens relevans för förståelse av Det Mänskliga är ju lika absurt som att bortse från t ex litterär gestaltning av kärlekstörst, solidaritet, dödsångest, gemenskap, ensamhet, som ju i sig också hör till den oändlighet av erfarenheter som till sin natur är ”privata”, ”personliga”. Denna tvesynthet leder till en begränsad människosyn och, som sagt, till skral ”läsning” av och inlevelse i mycken dikt och annan konst.
Under överskriften Trosartikel (1970) finns några oerhörda rader, där Birger Norman löder samman Det Mänskliga och Det Gudomliga:
”I varje människa finns något oförstörbart
Något
i oss korsfäst
och naglat.”
Inför Birger Normans djupaste tematik synes alltså den profana kritiken i stort sett ha stått hjälplös. Skulle författaren till romanen Ådalen 31, till åtskillig dramatik, många diktsamlingar med gripande gestaltning av naturens liv, av ”Det låga, som också skall ha sin röst”, av arbetets möda, förtryckets mekanik, tomheten i maktens rum, till tolkningar av kontinental poesi (t ex av Hölderlin och flera samtida centraleuropéer), till älskade folkmålstexter, till kritiska politiska essäer om en arbetarrörelse, som tappat färdriktning vara – kristen? – Enn Kokk t.ex., som sympatiserade med Normans samhällssyn, förmodligen även med dennes kärleksfulla kritik av socialdemokratin, fann ett sådant samband närmast besvärande.
Att medge detta samband skulle ju kunna upplevas som pinsamt i det Trosförnekelsens landskap som länge varit vårt. Och så såg han, liksom så många andra, bort från det uppenbara.
Det finns således en hel del att säga om en av ängslig och okunnig sekularism präglad main-stream-litteraturkritik; den har lett till en reducerande, snöpt, läsning av månget litterärt verk. Strömkantring tycks emellertid nu kanske vara nära, när det gäller insikten om vad sekulariseringen i moderniteten kan ha frammanat: Vi hör klagorop i skilda tonlägen ur våra själars ekande ensamheter. Medvetet undvikande, avvisande, av det djupast allmänmänskliga, vår andliga längtan, har tärt på livskraften.
Vi ser ett vilset sökande efter mening inom ett eklektiskt, kommersialiserat utbud av ”new age”- föreställningar, ett oerhört tryck på dem som praktiserar ”vetenskapligt” vidimerad psykologisk kunskap, en ström av rapporter om nya neurovetenskapliga rön, som, tror man, kanske skulle kunna ge svar på varför våra frågor om mening och mål inte upphör.
Att se ”vetenskaplighet” och ”andlighet” som oförenliga är kanske inte längre uttryck för en god rationalitet.
Genom hela sitt författarskap har Birger Norman vittnat om sin tro. 1970 säger han (i Vinterfiske ):”Utom på Gud tror jag inte på någonting”. Hans tillit till människan och därmed också samhällsgemenskapens, faktiskt också politikens, möjligheter grundas på övertygelsen om människans gudomliga innersta essens; det uttrycks gång på gång och mycket vackert:
”Kärleken är en liten draghäst framför vardagen. Tål motvind. Går genom djupsnö. Bär sjungande bjällerkrans på nyryktade bogar.”
*
Norman genomskådar också klarögt vad våra hetsiga ideologiska och konstkritiska, inte minst litterära, strider, våra gräl om vem som får säga vad, egentligen handlar om och fokuserar ett centrum, en kärna:
”Myten är människan avklädd
allting som döljer
livet hon lever.
Myten åldras inte
men tolkningarna dör,
en efter en
som förbrukat epitel,
mjäll, avskrap
från levande hud.
Skär i myten –
den blöder.”
_________________________________________________________
- Titeln på Normans sena bok kan förstås så här: ”Vägen längs sjön” färdas den, som likt S:t Bernhard, har slagit in på den medvetet valda livsvägen.
BÖW.
Senaste kommentarer