Bilden som ackompanjerar denna veckas ’Eftertanke’ visar den centrala scenen i den franske konstnären Arcabas’ gestaltning av ett outsägligt ögonblick, återgivet av aposteln Lukas. Trötta och modlösa lärjungar inser, att ’Främlingen’ som de, efter förfärande och förunderliga dagar i Jerusalem, anat varit med dem under den tunga vandringen till Emmaus, är den älskade Vännen, som de trodde vara död.
Till höger bakom den ene lärjungen skymtar en fjärde person; det är du eller jag.
Målningen finns i kyrkan Saint Hugues de Chartreuse, sydvästra Frankrike.
Bilden är omslag till essävolymen Allt som är värt att minnas (Originaltitel: The Shattering of Lonleyness, Sv. Översättning: Alva Dahl, Silenitum förlag) av trappistmunken, katolske prästen och biskopen i Trondheim Erik Varden och har inspirerat till bokens slutkapitel.
Vardens totalt fem kapitel om att vandra i Kristi efterföljelse och att komma hem är en stor läsupplevelse. Vi unnar flera att få lyssna till och svara på det unika tilltalet från en vän, som vill vårt bästa och som kan berätta för oss om vår evinnerliga längtans innebörd, dess fullbordan och mål. Vardens egen livsvandring blev möjlig tack vare goda vägledare i Gamla testamentet och i Evangelierna; andra guider är helgon, martyrer, kyrkofäder, mystiker och diktare som Vergilius, Rilke, Tolstoy, Shakespeare och – Stig Dagerman!
Det senare är märkligt, därför att mötet med Dagermans ”Vårt behov av tröst är oändligt” (i fransk översättning ”Notre besoin de consolation est impossible à rassasier”), som Varden som ung student träffar på i en bokhandel vid Sorbonne, bidrar till hans livsval. Dagermans förtvivlan, som utesluter en kärleksfull Gud, spelar roll, när Varden söker sin egen livsväg; han uppfattar det bjudande i det dagermanska solidaritetetskravet men tänker, att det måste finnas ett alternativ till Dagermans upplevelse av människans totala övergivenhet i sin strävan för omsorg om Medmänniskan.
Den genomlysning av den kristna trons innebörd och praktik, som Vardens vackra språk bär fram, är nödvändig för många av oss: för kristna s k bekännare, som förlorat sig i självgodhet och fromleri, för ”förkunnare” av skilda slag, som självförälskat kolporterar sin egen Gudstolkning och utövar själavård, och fr a för oss, som i ett sekulariserat och av tanketomhet präglat nu reflexmässigt och ofta föraktfullt avvisar varje samtal om Det Heliga; om det saknar vi kunskaper, vi avvisar sålunda det som vi inte förstått någonting av, inte lärt något om.
I texternas rikedom finns en inslag som särskilt skall nämnas: Författaren visar vilket djup och vilken insikt som uppenbaras, om vi söker oss till ordens etymologiska grundbetydelser och släktskap över språk- tids- och kulturgränser.
Vi är alla oroade, längtande, ibland ångestfyllda, meningssökande, otillfredsta med allt kvasipsykologiskt tjatter i våra öron, med ”expertråd” om hur vi skall ”maxa” våra liv, och inte minst kroppar, med alla vittnesbörd om det privata måendet bland mediernas egna medarbetare, deras sedan årtionden ”fasta” krönikörer, ”kändisars” torftiga bekännelser av glamorösa misslyckanden och vittnesbörd om de ”nya liv” de inlett.
Vardens texter vill jag överräcka till dem, som önskar bli tagna på allvar, möta något handfast, genomreflekterat, intellektuellt/estetiskt utmanande och samtidigt – kärleksfullt. Vardens ’talemåte’ (hans modersmål är norska) är innerligt, genomsyrat av människo- och troskunskap, visdomsfyllt och enastående klart; han hjälper oss upptäcka en rikedom som står oss alla till buds och vad det kostar/innebär att ta emot den. Hans egna ledsagare är många; nu är han själv oss en trofast och uthållig medvandrare på vägen till ett möte med Det Outsägliga.
Angeläget är att varmt tacka översättaren Alva Dahl för kärleksfullheten i hennes återdiktning av Vardens text.
BÖW.
Senaste kommentarer